Some things we don't want to happen but have to accept, things we don't want to know but have to learn and people whom we can't live without but have to let go.
Vad gör man när personerna man älskar runt omkring sig är förkrossade? Man känner sig jävligt otillräcklig det kan jag säga. I går var en väldigt tung och emotionell dag det var många frågetecken som fortfarande inte fått svar. för att börja dagen så var jag och Emil till Eskilstuna med nova för att göra en utredning på henne.. vad för slags kan jag inte svara på då kommunikationen från novas skola (vittra kungshagen) är fruktansvärt bristfällig, det vi fick reda på när vi var på plats var att även personalen här var fundersam på varför vi blivit dit kallade av skolan och det var så bråttom. skolan har inte skickat utrednings underlag till denna "mottagning" och dom har inte visat mig någon "remiss". Det känns verkligen som att dom bara gått över huvudet på en, och att det är nån jävla ålders kliché som ligger och gnager. Du är så ung så du förstår ändå inte liksom... hur som helst så känns det iaf bra att vi gjort detta för nu finns det på papper och jag har två auktoritära team bakom mig.. dels BUP men också "kliniken" där vi gjorde utredningen... båda instanserna tycker nämligen att det är märkligt hur skolan har förbi sett mig som förälder och ingen av dom här instanserna kan se "felet" som skolan måste tycka finns... hmm.. bara det här är knas.. jag vet liksom inte ens vad det är dom misstänker, är det koncentrationssvårigheter, ad/hd eller nån annan bokstavs kombination eller vad!? nä usch. jag blir bara arg när jag tänker på det. till nästa termin går nog inte nova kvar på denna skola..!.
Men dagen var tyvärr inte slut där.
på väg hem från Eskilstuna får vi reda på att Emils morfar som ligger på intensiven sedan nån dag, inte mår så bra och att det är bra om vi kan komma dit då det helt enkelt kan vara sista gången. vi kommer dit och hela familjen är samlad, jag tänker direkt att jag får inte bryta i hop utan måste vara stark för dom övriga i familjen. Men det går inte. det räcker med att se min svärmor och svåger i ögonen för börja gråta. jag gråter för att jag inser allvaret i hela situationen, jag gråter för att mina nära och kära gråter, jag gråter för att dessa människor ligger mig alldeles för varmt om hjärtat och jag kan inte göra ett dugg för att få dom glad igen. Men jag gråter också för att situationen är väldigt lik när min egna morfar gick bort, som tur är så har Emils morfar en envishet som en oxe och han kämpar på, och det finns en chans att han repar sig, och som bekant så är hoppet det sista som lämnar en. därför hoppas vi nu att allt går vägen för jag bävar för den dagen då telefonen ringer och det är ett tungt besked som ska levereras.Det är konstigt egentligen, hur lite jag har pratat o min morfar sedan hans bortgång. Jag antar att det är för att jag skäms över att jag inte sörjde honom så som det var förväntat av mig, jag tror det var en ganska stor chock som inträffade för mig också. och chocken gjorde väll att jag inte visste hur jag skulle hantera hela situationen så jag valde helt enkelt att på nått sätt ignorera den fram tills för bara nått år sedan...Hur som. i dags läget kan jag säga att jag saknar min morfar väldigt mycket, och jag saknar allt han inte han lära mig. Men jag vet att han hälsar på mig från gång till gång.
På återseende.
Till min älskade och saknade morfar Gustav Strandberg:
Days will pass and turn into years. But I will remember you with silent tears...
